Bianchi

Får stå upp i backarna för den nya cykeln, med passagerare i barnstolen och fullastad cykellåda är allt för tung. Lämnar en överexalterad Lilla i på dagis, med gul rygga fylld av matsäck. Idag utflykt, det enda hon tänkt på det senaste dygnet. Lämnar in en överfull övernattningsväska vid hennes krok och skyndar sedan ut på gården där handväskan ligger kvar. I eftermiddag börjar sommarlovet och första veckan ska hon vara hos pappa.
En vecka utan henne.
Hoppar åter upp på cykeln, utan bagage och med sluttningen ner från Götgatan framför mig flyger jag fram, kjolen fladdrar och visar mer än vad jag tänkt
Sommar i Stockholm, lugn trafik, turister som inte vet vart dom ska ta vägen för att maxa sina dagar här.
Får tid över och slinker in på Bianchi för frukost. Den här veckan har magen varit i spinn, får inte i mig måltiderna, känner ingen hunger, för nervös. Tar därför en sötsak och en liten kaffe, bättre sött än inget alls.
Igår sa hon det, Kate, författaren som leder kursen, att min bok har potential att bli något. Potential till att bli en bok. Vill nu bara skriva, skriva, skriva. Ta vara på potentialen, ta bort det andra.

Bläddrar i manus och hör ljudet från däck som rullar över skeden på marken som irrat sig bort. Snart är den helt platt.

God morgon Norrtälje!

Den här veckan ser mina dagar ut enligt följande:
Vaknar i sommarhuset i Nothamn.
Alltid en kopp kaffe, men kanske någon macka. Sedan sätter jag mig i bilen iförd morgonrock och träskor och så kör Alex mig till mina föräldrars hus ett par mil bort. Där möter vi pappa i köket, iförd scarf och ett plågat ansiktsuttryck. Han har nackspärr efter att ha tvättat undersidan av båten. Efter snabb dusch där håret inte hinner torka åker vi in till Norrtälje för fortsatt färd med bussen in till stan. I bilen pratar vi om allt det vi inte hinner prata om annars. En puss, kram och ett lycka till, innan vi skiljs åt för en stund.
På Kungstensgatan tar jag dom många trappstegen upp till författarkursen, och där diskuterar vi texter till prick kvart över tre. Magen känns orolig och jag byter position flera gånger där jag sitter i den obekväma stolen för lärande.
När klockan slagit kvart över tre går jag trapporna ned, tar mig till buss 767 vid Östra station, dumpar väskorna på sätet bredvid mig och hoppas få sitta utan sällskap. Kanske somnar jag, eller läser ett av alla de manus som ska diskuteras under veckans gång. Passerar Gillingebanan, Brottbytrafikplats, Ledinge, Rösa och så Campus Roslagen som för mig känns väldigt nytt.
Den automatiska rösten i bussen säger dessutom endast Ampus Roslagen, och det reagerar jag på varje gång.
Bussen svänger i långsam takt in på den välbekanta busstationen i Norrtälje, och jag är framme.
Hoppar in i en väntande Volvo kombi, full av barn och förväntansfulla frågor: Hur gick det idag?!
Endast Alex väntar på svaret, övriga bubblar på om dagens lekar och upptäckter.
Vi åker ut till sommarlovet. Det där plinget från avsaknad av bilbälte på någon individ drar igång så fort stallet skymtar i krönet. I samma sekund som bilen står någorlunda still öppnas dörrarna och några av oss rusar ut.
Själv byter jag om till ridkläder i bilen, ålar mig och slår i knäna i panelen.
Godis i fickan, hämta hästar, rykta, sadla, upp på hästryggen, och så iväg.
Rider längs med Väddökanal. Ser pinnar som markerar grynnor, skyltar för farled, båthus. Märker att jag inte är lika modig längre, där uppe på hästryggen. Kanske har jag slutligen blivit vuxen och förståndig. Har säkerhetsväst på, och det är nytt.
Dagen avslutas med middag och utsikt över öppet hav. Några glas rödvin, ett par parti Chicago och jag är trevlig och glad så länge jag inte förlorar. Trängsel i köket för att borsta tänderna. Tandborstarna trängs dom också, där dom står samlade i ett glas på den obehandlade hyllan över diskbänken.
Somnar till viskande röster som hörs genom tunna sommarstugeväggar, det och snarkande ljud från en varm kropp bredvid mig. Vaknar till ljudet av väckarklockan från telefonen, och en ny liknande dag väntar.

Nyrökt lax

Vi firade midsommar i Dalarna.
Som sig bör tog vi en tur till en av Sveriges bästa loppisar, Tupp-loppis.
Där stod en man och snackade med gubben som har loppisen.
Mannens armar var fulla av tatueringar, munnen saknade någon tand och ögonen var varma.
Han föreslog oss att följa med honom till hans lilla rökeri för att köpa nyrökt regnbågslax, och det gjorde vi.
Åt därefter lax en hel kväll, fantastisk ljummen lax från den snälla mannen.
Fick också med oss en låda fisk som vi lovade att leverera till hans dotter som råkade bo granne med oss.
Igår levererades därför en ask med färsk fisk till skönhetssalongen Tant Raffas, där dottern jobbar.
Möten.
Fint det är med sådana.

Nystruket

I morgon: Dalarna.

Starstruck

Står på södra bar, på Salomonsson Agencys sommarfest och är omringad av Författare.
Många av dom är kommersiella namn, så som Jens Lapidus, Liza Marklund, Leif Gw Persson som sitter och dricker champagne med fin kostym och käpp.
Maj Sjöwall vandrar runt i starka färger.
Och jag är rödblommig och ler fånigt.
Inser, efter många, många möten med designers, skådespelare och rockstjärnor, som jag inte alls bryr mig om, att jag är Starstruck på författare.
Dessa fina människor som skriver, skriver, och åter skriver. Som förgyller mitt liv. Så som jag önskar att jag kunde förgylla mina tankar i en text.
Pagrotsky skiter nog fullständigt i detta, där han står och roffar åt sig på buffén.
Å herre Gud.
Jag tappar kontrollen.
Tänker kan dom så kan jag.
Å skit samma att det inte är massa svåra författare här, eller snarare att jag inte vet hur dom svåra författarna ser ut, just för att dom inte är tillgängliga.
Älskade författare! Ni är det bästa som finns, näst efter att få barn och träffa den stora kärleken.

Vågade bara ta en bild på snittarna, och någon äldre herres vackra hand, av rädsla att bli påkommen som betraktaren.

Småkakor

Jag lever med någon som bestämt sig för att inte äta godis, fram tills midsommar.
Heja, sa jag, för allt som handlar om att försöka bygga karaktär är jag för.
Men när denna någon istället fyller skafferi och fredagsmyset med småkakor och NATURgodis, ja då vill jag säga stopp.
Jag borde sagt stopp.
För när man, jag, sitter hemma och jobbar och det inte flyter på så värst bra i skrivandet, eller om det gör just det, flyter på bra, då är jag där, i skafferiet, med långa fingrar, och nu värker det i gommen av alla Ballerinakex som mina käkar smulat samman till en härlig och mjuk kropp inför beach 2012.
Skit.

Ny tidning: Skriva

Brev som kommer med posten.
Börjar bli fånigt att hylla dess betydelse kontra mail, men vilken skillnad det är.
Fick idag just det.
Ett brev, med mitt namn på, och i kuvertet låg en tidning med en liten blå post it med dom små orden ” sett den här? P”
En ny tidning för dig som på något vis tycker om det här med ord, till dig som vill uttrycka något av alla dessa bokstäver som ibland flyter och andra dagar vägrar komma ut.
Blev så himla glad för brevet, för gesten men framförallt för innehållet i tidningen. Just nu är jag precis mitt i dess target group, i desperat jakt på mina ord, mitt språk. Det där som jag en gång tänkte bara flöt på.
Om en dryg vecka börjar författarkursen, på tisdag ska jag skicka in det första materialet och fram tills nyss kändes det väldigt mörkt.
Men så.
Ett brev på posten, någon som gav mig en liten knuff där bak: våga utforska det där du drömmer om. Det värsta som kan hända är att det skiter sig.

Noveller, nubbe och sill

Det var beslutat att vi skulle ses hos Martin den här gången för vår månatliga bokklubbsträff.
Månatliga, som i önskan om månatliga som snarare blir en gång i kvartalet. Hur som.
Vi bjöd hem oss själva till fina Martin som i sin tur bjöd på sillmiddag och snaps, som serverades i frostiga glas som legat i frysen.
Kul att komma hem till någons nya hem och se så fint det är. Hem säger mycket om en person, är det inte så?
En balkong med massa blommor som mår fint säger något alldeles särskilt.
Typ, Martin gillar blommor.

Det finns en Johan

Vi dricker kaffe som om det inte fanns en morgondag. Det finns en Johan, han ger mig väldig massa energi och inspiration. Nackdelen är darr i kroppen av all koffein.

Tillbaka på ruta ett

När det ser ut så här efter en månad av skrivande, då förstår jag att jag på något vis är tillbaka på ruta ett.