Jag tror att det här är en stor dag

Spelar ingen roll hur det går, men idag är en stor dag på något vis.
Jag har länge, ja i många år, sedan jag var liten och drömde om det jag skulle göra som stor, fantiserat om att skriva en bok. Efter ett mycket märkligt år i mitt liv, där stora frågor, det trygga/säkra, livsval har förändrats, ställts på ändå, så har också den här drömmen pockat på, velat komma fram; ”här är jag, minns du?”. Så jag har bestämt mig för att gå ned på deltid för att skriva en roman, och det hela börjar idag.
Det finns tre scenarios:
1) Det går åt skogen med skrivandet över lag.
Helt ok, då har jag provat att fånga min dröm men inser att det inte var min grej.
2) Det går åt skogen med det här bokprojektet
Helt ok, kanske får jag mersug av att skriva, men får hitta ett nytt projekt att fortsätta med.
3) Det går bra.
Hurra! Heja dig som vågade.

Jag gillar ju som bekant Karl Ove Knausgård och i tvåan av hans romansvit ”Min kamp” skriver han att han hade som regel att skriva fem sidor om dagen, oavsett om han gillade det han skrev eller inte, så skulle fem sidor ur honom innan dagen var slut.
Det är en av få regler jag satt upp för mig själv, tillsammans med vissa rutiner.
1) Morgonpromenad varje morgon innan skrivandet
2) äta frukost/göra i ordning mig, sedan sätta igång med skrivandet utan att hålla på med disken, eller så.
3) inte läsa igenom allt jag skrivit varje gång jag sätter mig igen, utan skriv på nu ett tag Elin, sedan kan jag fånga in alltihopa, rama samman det.
4) SKRIV!

Det kanske låter smått pretentiöst det här, att jag ska skriva en roman. Min vän Johan säger att jag inte ska bestämma vad det är jag skriver, kanske är det ett filmmanus, poesi, en novell eller en roman. Han har rätt, ska försöka tänka på den, texten, fri från själva kanalen, formen.
Det är hur som helst inte så pretentiöst, det är bara en dröm.
Att våga.
Det har gått hyfsat bra hittills, efter spa-dygn på Loka Brunn kom vi hem runt lunch. Då fixade jag disken, lagade lunch, satte på P1 och fastnade i ett program där två italienska författare intervjuades.
Samtidigt har jag dock fått ur mig en A4-sida samt en synopsis, så då kvarstår 4 sidor innan dagen är slut, och om jag avslutar detta blogginlägg nu lär det ju rimligen gå bättre. Jag har ett projekt som jag hållit på med i ett år, så det finns lite material att ta tag i. Dessutom börjar jag en författarkurs i juni, som pågår en vecka och som baseras på det material man dittills skrivit;  deadlines och kniven mot strupen är bra.
Jo, Alex tipsade mig om att inte berätta för hela världen om mitt lilla projekt, ifall jag skulle känna prestationsångest av det, att andra känner till det och kommer fråga om det, eller den, boken.
Jag funkar inte riktigt så, tror jag behöver skrika ut till hela världen om den här drömmen, för att själv inse att det inte är en dröm, det är verklighet. Jag har gått ner på deltid för att försöka skriva.
Jag är galen.
Idag är en stor dag.
Jag vågar.

Nedan, två boktips som jag helt enkelt inte kunde låta bli att köpa hem från adlibris, ser det som arbetsredskap.

Avskedsbrev av Valeria Parrella

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186757113

Stål, av Silvia Avallone

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127132102

Fjärde delen av Min kamp

Nina Björk, DN, skriver idag rörande om Knausgårds fjärde bok i serien Min Kamp.
Har trean kvar innan jag kan hoppa på fyran, tappade tempo ett slag i Knausgårdvärlden men nu blev jag sugen igen.
Har lovat mig själv att inte köpa en enda ny bok innan jag läst några av dom som ligger och väntar.
Får se hur länge det håller.

Sommarens bästa bok

Jag har slukat böcker den här sommaren. Inte lika många som andra somrar, för mycket tankar, sorg, gråt men också skratt och roligheter har upptagit min dyrbara lästid. Men dom jag har hunnit med har jag ätit upp som saftiga köttbitar, av det slags som man suktar efter när man är hungrig på något riktigt.
Sommarens litterära höjdpunkt har utan tvekan varit Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”.

…”Och döden, som jag alltid hade betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.”

Läs den.
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/karl-ove-knausgard-min-kamp-1

Villa Arcadio

Det här är lite som i en dröm:
Isbitar som klirrar lyxigt i glas fyllda med Spritzer.
Sol som gör att huden luktar varm.
Tak av löv, fyllda med kulörta lyktor. Där under äter vi middag, dricker Amarone och så, frukost.
Leker författare vid det stora ekbordet i skuggan. växlar skrivandet med att i solstolen inspireras och hämmas av Knausgårds mästerverk ”Min kamp”.
Smider storslagna planer för framtiden.
Lever.